Sep

12

Putin vill revidera Ukrainas historia

Filed Under SE 

I sitt tal i våras, då Putin bekräftade annekteringen av Krim, appellerade den ryske presidenten till det medeltida begreppet Rus i ett vi som inkluderade både Ryssland och Ukraina: ”Kiev är alla ryska städers moder. Det forna Rus är vårt gemensamma ursprung, vi kan trots allt inte klara oss utan varandra”. Han syftade här på den statsbildning som kallas Kievriket eller Rus. Detta löst sammanhållna land hade sin blomstring i slutet av 900-talet och under 1000-­talet, och kom sedan att sönderfalla i ett antal delar som dock inte motsvarar dagens östslaviska länder: Ryssland, Ukraina och Vitryssland.

På grund av ekonomisk nedgång och stridig­heter mellan furstarna förlorade Kiev redan på 1100-talet sin betydelse. Ukrainska historiker berättar om hur furst Andrej Bogoljubskij av Rostov och Suzdal plundrade Kiev 1169 och flyttade huvudstaden till Vladimir. Andrej var en usurpator och den legitima makten i Rus installerade sig i stället i staden Halytj i nuvarande Galizien, där furst Danylo å sin sida skapade en ny huvudstad för Rus och förärades en kungatitel av påven. Denna flytt av det blivande Ukrainas maktcentrum till Galizien talar om en mer västeuropeisk identitet för landet. ­Andrej Bogoljubskij grundade ett nytt rike, som orättmätigt lade under sig Rus. Det är detta rike som sedan flyttar sin huvudstad till Moskva och till slut kom att heta Ryssland. Det finns enligt ukrainsk nationell historieskrivning ingen legitim kontinuitet mellan Rus och Ryssland.

Halytj kom på 1200-talet att hamna under polskt styre, medan Vladimir och senare dess efterföljare Moskva råkade i ett starkt beroendeförhållande gentemot den tatarisk-mongoliska Gyllene horden som hade erövrat stora delar av Rus på 1240-talet. Nuvarande östra och västra Ukraina blev på 1200-talet en del av Storfurstendömet Litauen, som i sin tur år 1386 gick i personalunion med Polen och år 1569 i realunion. På så sätt blev hela det nu­varande Ukraina en del av det polsk-litauiska riket.

I mitten av 1600-talet införlivades nuvarande östra Ukraina fram till Dnipro med Ryssland. I samband med Polens delningar under slutet av 1700-­talet tillföll även västra Ukraina Ryssland. Där ingick dock inte Galizien, som i stället blev en del av Österrike. Ungefär samtidigt erövrade Ryssland ­nuvarande södra och östligaste Ukraina från det ­tatariska khanatet. Det fick namnet Nya Ryssland, ett namn som återkommit i Putins retorik i år. Efter den ryska revolutionen 1917 och efter freden i Brest-Litovsk 1918 blev Ukraina en egen stat bestående av områdena på båda sidor av Dnipro. Detta själv­ständiga Ukraina kom sedan att bli en del av Sovjet­unionen 1922. Även Nya Ryssland blev då en del av den ukrainska sovjetrepubliken.

Efter första världskriget blev Galizien en del av Polen, och i samband med andra världskriget ­inkorporerades det i sovjetrepubliken Ukraina. År 1954 överfördes Krim från Ryska sovjetrepubliken till Ukrainska sovjetrepubliken och Ukraina fick den geografiska utbredning det har haft fram till i år. Sammanfattningsvis och förenklat består Ukraina från 1954 av en östlig del, en västlig, en sydlig, Galizien och Krim, där alla fem områdena har olika historisk bakgrund.

I de medeltida krönikorna stod Rus antingen för Kievområdet eller för hela det östslaviska området, alltså hela Kievriket. Längre fram kom Rus i krönikorna att beteckna Galizien och senare ibland Moskvaområdet. Rus blir på så vis en utmärkt grogrund för historisk mytbildning och nationellt identitetssökande.

För den ukrainska nationella tanken är det självklart att Ukraina och Rus är samma sak. Detta framhålls varje år när Ukraina firar kristnandet av landet: dagen kallas officiellt Rus-Ukrainas kristnande, där de två toponymerna uppfattas som synonymer. Ukraina blir enligt detta synsätt den enda legitima arvtagaren till Kievriket. Ryssland är ett annat land, tillkommet senare, som vill lägga beslag på detta arv från Kievriket.

1800-talsförfattaren Nikolaj Gogol, som var född i Ukraina, menade att det på grund av historiska omständigheter bildats två skilda Rus som sedan återförenats. Han såg Ukrainas ursprung framför allt i det forna litauiska riket. Polens nationalskald Adam Mickiewicz och Nobelpristagaren Czesław Miłosz såg på samma sätt bakgrunden till sina identiteter i Litauen. Det visar tydligt områdets multikulturella och multinationella art.

Frågan om områdets identitet ställdes ­redan på 1830-talet på sin spets, och den ryske historikern Nikolaj Polevoj hävdade att Ryssland erövrat Ukraina på samma sätt som engelsmännen erövrat Skottland. Vid den här tiden var Ukraina för många ryska resenärer ett lantligt men också exotiskt och primitivt Arkadien. Rysslands nationalskald Alexander Pusjkin skriver i sin recension av Gogols ukrainska noveller med ett citat från Katarina den stora att ukrainarna är ”en sjungande och dansande stam”.

Också den ryska ortodoxa kyrkan gör anspråk på Rus. Dess patriark Kirill är inte patriark av ­Ryssland utan av Rus, som här innefattar inte bara Ryssland och Ukraina utan nästan hela det forna Sovjet­union. Det betyder paradoxalt nog att Kirill, som ofta står nära Putin, inte kan stödja dennes annektering av Krim. Han måste i denna fråga förhålla sig neutral för att inte förlora många av sina för­samlingar i Ukraina, som inte accepterar annekteringen.

Efter 1991 har det grundats två självständiga ukrainska kyrkor med ukrainsk nationell agenda. Den större av dem leds av Filaret, som tituleras ­patriark av Rus-Ukraina. Vid kyrkounionen i Brest år 1596 mellan katoliker och ortodoxa bildades en särskild grekisk-katolsk kyrka, som skulle få en mycket stor kulturhistorisk och politisk betydelse i Ukraina. Denna kyrka, som också kallas den uni­atiska, förbjöds av Nikolaus I år 1839 men kom att kunna fortsätta att verka i Galizien, som då var en del av Österrike. Först i slutet av glasnostperioden fick uniaterna legal status. Dessa fyra kyrkor, tre ­ortodoxa och en uniatisk, finns alla närvarande i dagens Ukraina som olika aspekter av öst och väst, från Moskvapatriarkatet till uniaterna.

Ukraina som geografiskt namn har tillkommit långt senare än Rus. Det betyder ursprungligen ”landet vid gränsen” och befästes inte som det gängse namnet på området förrän i mitten av 1800-talet. Det första stora verket om ukrainsk ­historia kom ut i Kiev 1846 och hette ”Rusernas ­historia”. Vid samma tid använde dock Ukrainas ­nationalpoet, Taras Sjevtjenko, denna toponym i sin mest berömda dikt om sin önskan att bli begravd ”på den vida slätten i det kära Ukraina”. Befolkningen i landskapet Galizien började kalla sig ukrainare först i början av 1900-talet. Själva namnet visar på landets mångkulturella rötter och komplexa identitet.

Det förekommer också en annan beteckning för Ukraina, Lillryssland, som numera används i nedsättande bemärkelse. Ursprungligen var det en neutral toponym översatt från grekiskan. Gogol kunde fortsatt på 1840-talet använda Lillryssland utan pejorativ underton. Med tiden myntades en motsvarande negativ beteckning för ryssar, moskali, moskoviter. Ryskan har ytterligare ett något nedsättande namn på ukrainare: chochly, hårtofsarna, som syftar på kosackernas traditionella frisyr.

Viktigt för Ukrainas kulturhistoria är inflytandet från väst, från Litauen men framför allt från Polen. Den långa polska överhögheten innebar att den ukrainska kulturen poloniserades, samtidigt som Polen i ukrainsk historieskrivning ofta uppfattas som dödsfienden. Gogols berättelse om kosacken Taras Bulba slutar med att denne dödar en av sina söner som svekfullt gift sig med en polsk flicka.

Dessa komplexa ”glidande historiska identiteter” har gjort att risken för balkanisering och inbördeskrig känts avlägsen. Gränserna mellan ryskt och ukrainskt, mellan öst och väst är inte absoluta utan relativa, vilket inte alltid framgår av de nationalistiska berättelser som produceras på ömse håll. Bland vanligt folk finns ofta en känsla av samhörighet mellan Ukraina och Ryssland av ungefär samma slag som mellan invånarna i de nordiska länderna Det är storpolitiken tillsammans med uselt ukrainskt statsmannaskap som har förändrat denna situation och lett fram till den katastrof som vi upplever i dag.

I sitt annekteringstal återberättar Putin utvalda historiska fakta. Han är kritisk mot Sovjetunionen men beklagar samtidigt dess undergång. Han ­accepterar inte sovjetmaktens gränsändringar på två punkter. Han fördömer införlivandet av Nya Ryssland i Ukrainska sovjetrepubliken i början av 1920-talet och överlåtelsen av Krim till Ukraina 1954. Presidenten anser att båda dessa beslut stred mot de dåvarande sovjetiska konstitutionerna. En slående paradox är att det moderna Ukrainas gränser haft de tre mest kända sovjetledarna som tillskyndare: Lenin (freden i Brest-Litovsk), Stalin (införlivandet av Galizien) och Chrusjtjov (Krim). Putins Ukraina har alltså aldrig funnits med den utbredning han tänker sig. Ukrainarnas karta motsvarar de gränser landet haft sedan 1954 antingen som sovjetrepublik eller som självständig stat.

Ryssland använder alltså i dag Ukrainas många olika identiteter för att splittra landet, för att på olika sätt antyda eller genomföra gränsändringar och genom att direkt eller indirekt uppmuntra ukrainska separatister. USA och EU försöker öka sitt inflytande genom mjuk makt: associationsavtal, ekonomiska bidrag och genom att stärka civilsamhället. Utan inblandning utifrån, med denna rikedom av olika traditioner och framför allt med gott statsmannaskap, skulle Ukraina kunna bli ett perfekt exempel på ett modernt, öppet och mångkulturellt Europa.

Comments

Leave a Reply

You must be logged in to post a comment.