Jun
16
Joseph Roth: Judar på vandring
Filed Under SE
Ambivalens är ett känslotillstånd som kan verka antingen förlamande eller sporrande. För den österrikisk-judiske författaren Joseph Roth (1894-1939) – en av de vassaste av alla vassa pennor i det tidiga 1900-talets Wien – tycks ambivalensen ha verkat som ett elektriskt spänningsfält som drev fram ett hektiskt skrivande, vanligen på krogen och i sällskap med ett glas sprit.
Roths ambivalens var en kombination av arv och miljö. Han var född i Galizien längst österut i det dåvarande österrikisk-ungerska kejsardömet, men flyttade strax före första världskriget till Wien där han etablerade sig som journalist och författare – hans mest kända roman är Radetzkymarschen – och lät sig assimileras av det profana västerländska samhället.
Han skrev främst för den tyska tidningen Frankfurter Zeitung, men efter Hitlers makttillträde 1933 fick han svårt att publicera sig och emigrerade till Paris, där han levde sina sista sex år tills han söp ihjäl sig precis på randen till andra världskriget och därmed slapp undan Förintelsen med en hårsmån.
I essän Judar på vandring 1927 – som nu för första gången kommer ut i svensk översättning – är det motsättningen mellan det traditionellt judiska livet i öst och den assimilerade tillvaron i väst som är själva utgångspunkten för Roths iakttagelser. Med samma kärlek som han skildrar den miljö han aldrig mer vill återvända till, kritiserar han den krassa modernitet som han inte längre vill överge.
Det skapar en märklig dubbelhet åt framställningen, där perspektivet på samma gång är generaliserande – han drar sällan fram enskilda individer – och detaljskarpt. I korta täta meningar som nästan trampar varandra på hälarna tecknar han snabbporträtt av kollektivet i en östjudisk shtetl eller i ett judiskt kvarter i de västerländska storstäderna Wien, Berlin, Paris och New York.
Lika mycket som han förstår den sionistiska drömmen om ett eget judiskt hemland, lika mycket tvivlar han på den judiska nationens överlevnad som etnisk exklusivitet. Det är i Sovjetunionen han ser tecknen på antisemitismens bortvittring, vilken dock sker till priset av en fullständig judisk assimilering i det omgivande samhället. Det skrev han alltså 1927
– i ett förord till en ny utgåva tio år senare är han inte lika övertygad.
Men ambivalensens karaktär är ju sådan att det inte går att extrapolera en klar och entydig ståndpunkt. Roth säger hela tiden emot sig själv. I de flesta fall är en så vacklande hållning ett irritationsmoment. Hos Roth är det själva nerven i boken, en sprittande sprattling som får den att kännas högst levande ännu i dag, trots att den skrevs före både Förintelsen och den eskalerade Israel-Palestinakonflikten.
Comments
Leave a Reply
You must be logged in to post a comment.