Sep
30
För 100 år sedan föddes Tadeusz Zbozil i Galizien. Första världskriget rasade utanför husknuten. Ett tag sägs det att fronten gick rakt genom huset, som låg i en dalgång. Vid krigsslutet 1918 kom området att tillhöra Polen, överlämnat från Österrike-Ungern. I dag är det Ukraina.
Tadeusz växte upp på en bondgård och gjorde i slutet av 1930-talet militärtjänst i polska armén. Den 1 september 1939 invaderade Adolf Hitlers trupper Polen och knappt tre veckor senare tillfångatogs Tadeusz i ett slag, troligen vid Bzura. Någonstans där, liggandes i ett dike, tappade han sin katolska tro. Bredvid honom satt en annan soldat på knä och bad till Gud för hjälp. Ner föll han död, med en kula i huvudet.
Tadeusz flyttades till Tyskland och senare till ett arbetsläger i Norge, där han högg timmer från morgon till kväll och livnärde sig på mögligt bröd och tunn soppa. En kväll, när några av tyskarna festade till det, passade han och en annan fånge på. De slängde yxorna och sprang allt vad de kunde in i skogen.
Tyskarna upptäckte snart rymningen och satte efter dem med hundar. Tadeusz och hans kamrat vadade i iskallt vatten i försök att villa bort hundarna. På natten fick de hjälp av norska bönder som pekade dem i riktning mot gränsen och gav dem litet mat på vägen. En gest som hade förtjänat dem dödsstraff om tyskarna kommit på dem. Efter tre år i fångenskap kom de till slut över gränsen, in i Sverige och in i friheten. Där byggde sig Tadeusz ett nytt liv.
1949, efter en hård arbetsdag, tog han sig en tupplur innan han skulle gå på en dans i Köping. Han försov sig men hann precis till sista dansen. Snabbt bjöd han upp en söt flicka vid namn Elsa. Hon var finlandssvenska som upplevt kriget och de ryska bombplanen i Isnäs utanför Helsingfors, innan hon flyttat till Sverige. De dansade kind mot kind, föreställer jag mig, och skiljdes sedan åt.
Men Tadeusz kunde inte släppa Elsa ur tanken och lyckades några dagar senare få kontakt med henne i Arboga. 1951 fick de en dotter. Lilla Evabritt, med stora mörka ögon och lika mörkt, lockigt hår. Den lilla familjen strävade på och den händige och den alltid positive Tadeusz byggde så småningom upp en mekanisk verkstad, som finns kvar än i dag, och kunde skaffa sig ett hus, några bikupor och en grön Ford Taurus, som jag minns så väl från min barndom.
Tadeusz, eller Teddy som vi kallade honom, var min morfar. Han gick bort 1993 efter ett hårt liv med två världskrig och en familj splittrad av krig och gränser. Jag minns hur mormor berättade om hans mardrömmar när han sett någon film om kriget. Han återvände aldrig till Polen och såg aldrig igen sin ena dotter, som blivit kvar där. Min mor åkte och träffade sin halvsyster för lite drygt tio år sedan.
Tadeusz, Elsa och Evabritt – och jag själv – är ett av miljontals liknande öden i det Europa, och den värld, som så ofta härjats av krig. Människoöden vi så ser många av än idag.
When will they ever learn?
Comments
Leave a Reply
You must be logged in to post a comment.