Sep
19
Ukraina och Förintelsen – Eskilstuna
Filed Under SE
Velyki Mosty, som jag besökte häromdagen, är en liten ukrainsk stad med en hårresande historia. Den ligger fem mil norr om Lviv och var tidigare en av många shtetl i området. Så kallades på jiddisch de byar och mindre städer i Östeuropa som hade stor judisk befolkning.
Judar har funnits i Ukraina åtminstone sedan Kievstatens tillkomst på 800-talet. Till det som i dag är ukrainska Galizien anlände judarna västerifrån i slutet av 1400-talet.
På 1940-talet tog allt detta slut. Förintelsen i den här delen av Europa genomfördes på ett annat sätt än längre västerut. Här fanns inga gaskamrar och krematorier. Judar sköts, slogs ihjäl, brändes till döds i omgångar och grävdes ner på olika platser – ibland planerat, ibland spontant som inslag i terrorväldet.
De första massakrerna på judar i Velyki Mosty genomfördes i juni-juli 1941, direkt efter att den tyska armén marscherade in. Jag ser spåren i det som en gång var stadens stora synagoga, en vacker tegelbyggnad från början av 1800-talet.
Den 5 juli 1941 tände tyskar och deras lokala medhjälpare eld på synagogan. Dagen efter sköts 50 personer ur stadens elit, de flesta judar, utanför byggnaden.
Och så fortsatte det. Jag besöker ett minnesmärke i ett skogsområde strax utanför staden. En text på ukrainska, engelska och hebreiska berättar att 1 500 judar torterades och mördades här 1943.
Det finns många sådana platser i Galizien. Jag kör västerut till staden Rava-Ruska, alldeles intill den polska gränsen. Minnesplatsen över Förintelsen ligger även här i stadens utkant – en kyrkogård, en klagomur, en obelisk. 2 200 judar från trakten sändes 1942 till förintelselägret Belzec i nuvarande Polen. 10 000 samlades i ett ghetto i Rava-Ruska och mördades på olika sätt i slutet av året. Några hundra sparades för slavarbete och sköts ett halvår senare. Förövarna var tysk polis, SS och lokal naziallierad polis, säger texten vid obelisken.
På vägen tillbaka till Lviv passerar jag ytterligare en stad, Zjovkva, med ett mäktigt torg och slott som påminner om den polska storhetstiden. Här finns en vacker synagoga, byggd på 1690-talet men nu övergiven och förfallen.
För den som vill se är synagogan också ett minnesmärke över Förintelsen. Denna och flera andra vittnar om en flera hundra år gammal judisk kultur i Galizien som inte längre existerar.
Företrädare för judiska organisationer som jag träffar i Lviv berättar att stadens judiska befolkning uppgick till 110 000 personer före andra världskriget. Under kriget steg antalet till över 300 000 när judar västerifrån flydde till staden. Så gott som alla mördades i Lviv-ghettot och i koncentrationslägret Janowska. Det senare har uppmärksammats i omvärlden främst genom den judiska orkester som tvingades spela under morden och tortyren. Foton på orkestern fanns som bevismaterial i Nürnberg.
Av Lvivs judar överlevde bara några hundra. Så ser det ut i hela denna region.
Det nazistiska folkmordet på judar i ukrainska Galizien är ändå den kanske minst kända delen av Förintelsen. Förklaringarna är två. Den främsta är att Förintelsen i den sovjetiska historieskrivningen i bästa fall nämndes som ett i raden av nazityska brott under kriget. Efter de försämrade relationerna med Israel såg det officiella Sovjet judar som en sorts femtekolonn, vilket också passade in i ett gammalt antisemitiskt tankemönster.
Den ryske poeten Jevgenij Jevtusjenko gjorde massmordet på judar i Babij Jar utanför Kiev känt genom sin dikt som kom ut 1961 under Nikita Chrusjtjovs töväder. Ändå fick Jevtusjenko hård kritik från officiellt och halvofficiellt håll. Han anklagades för politisk omognad och bristande patriotism.
Den andra förklaringen är att Förintelsens historia i Ukraina skaver mot delar av berättelsen om den ukrainska nationella kampen. Vissa av dem som kämpade för ukrainsk självständighet samarbetade i krigets början med nazisterna och var i bästa fall passiva åskådare till folkmordet, i värsta fall aktiva deltagare.
Inte desto mindre är det i det självständiga Ukraina som Förintelsen har erkänts som fenomen, minnesmärken har satts upp och det judiska arvet inte minst i Galizien lyfts fram i offentligheten. Och dessa beslut tas ofta av samma politiker som hyllar kontroversiella ukrainska nationalister från 1930- och 40-talet.
Processen är snårig, motsägelsefull, full av minfält och befinner sig alldeles i början. Men den pågår.
FOTNOT: Alex Voronov gör under hösten flera resor till Ukraina för att studera utvecklingen i landet med hjälp av stipendium från Karl Staaffs fond för frisinnade ändamål.
Comments
Leave a Reply
You must be logged in to post a comment.