• Resources

  • All Wikis

• News

  • CH (2,604)
  • CZ (99)
  • DE (557)
  • EN (4,235)
  • ES (65)
  • FR (106)
  • HU (7)
  • IL (687)
  • IT (1,810)
  • NO (101)
  • PL (289)
  • PT (9)
  • RU (5,118)
  • SE (6)
  • TR (20)
  • UA (2,615)

Philipp Halsmann (1906–1979) blev en av förra århundradets stora press- och porträttfotografer. Han tog bilder för Life, Time och Vogue; det mest berömda fotografiet av en sorgmodig Albert Einstein är hans. I unga år höll han på att råka riktigt illa ut. Tillsammans med sin fader, en rik tandläkare från Riga, hade han under en semestervistelse gjort en fotvandring i österrikiska Zillertal. Fadern hade då fallit utför en bergssluttning; sonen sprang genast efter hjälp och när den kom fram låg fadern på marken både rånad och mördad.

Misstankarna föll av någon anledning på sonen, Philipp. Varken bevis eller motiv förelåg. Trots detta dömdes han som skyldig till mord, senare till dråp. Under tiden startades en internationell kampanj, till vilken anslöt sig bland andra Sigmund Freud och Thomas Mann, för att få domen upphävd. Man ansåg att det hade funnits skäl för lokala näringsidkare att inte skrämma turister på flykten och att få ett sannolikt banditdåd att framstå som ett familjedrama. I Tyrolen var antisemitiska stämningar starkt utbredda, och Halsmanns var en judisk familj.

När Philipp slutligen släpptes tog han själv till flykten, hjälpt av en livstidsutvisning från Österrike – först till Frankrike och efter den tyska invasionen av Frankrike över Atlanten, till Amerika.

Den färden hade många unga européer gjort före honom. Affären Halsmann inträffade 1928 och den dömde släpptes tre år senare, vid en tidpunkt då Europa stod inför ett nytt skov av judeförföljelser. Martin Pollack berättade i ”Anklage Vatermord” (2002) historien med minutiös precision och litterär briljans. I sin nya bok Kaiser von Amerika. Die grosse Flucht aus Galizien (Paul Zsolnay Verlag, 288 s) tecknar han en bakgrund till en av de riktigt stora utvandringsvågorna – den som utgick från Galizien, det allra fattigaste av kronländerna i den österrikisk-ungerska monarkin, och pågick som intensivast under ett par decennier före och ett par decennier efter sekelskiftet 1900.

Det var en utvandring där det judiska folkelementet var kraftigt överrepresenterat, både bland resenärerna och bland de affärsmän och agenter som gjorde sig förmögenheter på biljettförsäljning, bedrägerier och våldsanvändning i samband fattiga och okunniga östeuropéers uppbrott ut i det okända. Martin Pollack beskriver denna process med stor empati, alltid på mikronivån med namngivna aktörer, i journalistiskt effektiva scener, på basis av källmaterial som har hämtats direkt ur arkiven. Detta är människor och miljöer som man finner i Joseph Roths (1894–1939) noveller. Den ekonomiska misären var endemisk, otryggheten avbruten enbart av missväxter och pogromer (visserligen inte lika mordiska som i Ryssland, på andra sidan gränsen), folkbildningen obefintlig. När denna avkrok i ett väldigt imperium drogs in i samhällets modernisering, genom järnvägsutbyggnad och vidgade marknader för industrivaror, förvärrades situationen radikalt. Skräddare och skomakare i byarna fick dålig avsättning för sina produkter. Prisen på jordbruksprodukter sjönk och odlingslotternas storlek krympte dramatiskt. Den enda lukrativa branschen i byar och småstäder var brännvinsförsäljning. Och nästan alla värdshusvärdar var judar (och de var också ofta penningutlånare), liksom för övrigt många storgodsförpaktare. Ingen bra mix.

Men en ypperlig grund för att locka och lura de eländigaste bland de elända att göra sig av med det lilla de ägde och ge sig iväg till ett nytt land med omätliga rikedomar och ett överflöd som räckte till alla. Analfabeterna som for över oceanen hade ofta ingen aning om var det nya landet låg, och kanske ens vad det hette, hur långt bort eller i vilket väderstreck; de kände inte till någon växelkurs när de skulle växla in sina stackars gulden mot mark eller dollar; de måste betala allt i förväg och skulle det bli något över sedan de fått sina biljetter och övriga papper så blev de under tvång av med det också.

Med ofta plågsam detaljrikedom skildrar Pollack detta smutsiga och stinkande geschäft, utfört i en korrupt svartekonomi under den europeisk-atlantiska rövarkapitalismens barndom. Verksamheten var givetvis ytterst farofylld, för de flesta inblandade. Utvandrare blev inte bara bestulna, uppskörtade, ibland misshandlade: de riskerade också att bli gripna av de österrikiska myndigheterna som inte utan vidare tillät utvandring och ofta bedömde den som ett sätt att undgå militärtjänst och därmed som en form av desertering och landsförräderi. (Majoriteten utvandrare var alltid unga eller yngre medelålders män; flertalet av dem som greps sändes tillbaka till sin hembygd, mera utblottade än när de for.) Och på de stora fartygens mellandäck – de flesta seglade från Hamburg och Bremen, till Sydamerika gick trafik också från Trieste och Le Havre, och det rådde knivskarp konkurrens mellan emigrationsfirmorna i dessa hamnar – var kosten dålig, hygienen usel och dödssiffrorna höga. I hamn på andra sidan fanns inga jobb som väntade.

Eller så fanns det. På brasilianska plantager där arbetsdagarna var outhärdligt långa, slaveri härskade (lagligt var det fram till 1888 men praktiserades även därefter) och lönen alltid uteblev. På bordeller i Konstantinopel, Bombay, Rio de Janeiro – en särskild bransch var människohandel organiserad av företrädesvis judiska kopplerskor med företrädesvis judiska skönheter till bordellägare med företrädesvis östeuropeiskt ursprung. (Redan 1867 gick den första leveransen av 67 unga judinnor till Brasilien.)

För dessa människor fanns ingen framtid, vare sig i det nya landet eller i det gamla: att återresa var för det allra mesta inte att tänka på. Naturligtvis finns det exempel på motsatsen, också bland ”galizierna” (om de sedan var polacker, judar, ukrainare, tyskar, slovaker, även kallade ”nordungrare”), och det samhälle som verkar ha varit mest välkomnande eller skonsammast mot de nyanlända var Kanada, som på 1890-talet upptäcktes som färdmål av ruthener (österrikarnas namn på ukrainare) eller Galizientyskar (så kallade schwabare).

För dessa människor var det aldrig något alternativ att frivilligt bege sig österut, mot Ryssland, till skillnad från exempelvis 1800-talets finnar, från 1809 tsarens undersåtar, och även en del driftiga svenskar, som gärna slog sig ned tillfälligt eller för gott i världsstaden S:t Petersburg och andra delar av det väldiga ryska imperiet. En grupp av landhungrigt småfolk från Podolien, armaste trakten i hela detta arma Galizien, vilka år 1892 gav sig av till paradiset ”Rozalja” på helt falska boliner, återvände hem besvikna och brutalt bemötta.

I själva verket hade hemska historier berättas om livet under tsaren och knutpiskan av flyende judar som blivit måltavlor för statsterror och officiellt sanktionerade pogromer efter anarkistmordet på reformkejsaren Alexander II år 1881. Ryska judar kom vägen över gränsen till Brody på österrikiska sidan, den stad där Joseph Roth skulle växa upp. Därifrån tog de sig till uppsamlingsplatser med sedermera ödesmättade namn som Auschwitz och Birkenau. Dit kom inte bara ryska judar utan också judar från Rumänien, ett land som från och med 1870-talets början plågades av en officiellt iscensatt antisemitism.

Och det är nu det börjar röra på sig i demografin. På 1880-talet var 60 procent av alla galiziska utvandrare judar mot en befolkningsandel i Galizien på 10 procent, och under de 30 åren från 1881 fram till 1910 valde inte mindre än 40 procent av Galiziens judar att uppsöka Förenta staterna. Lower East Side på Manhattan i New York blev då i realiteten en judisk stad.

Att dessa människomassor satte sig i rörelse hade förstås inte bara ekonomiska och kulturella orsaker. Den sociala strukturen i det godsägarstyrda Galizien borgade för efterblivenhet och statiskhet. Avancemangsmöjligheterna för den strävsamme småbrukaren, daglönaren, gårdfarihandlaren, hantverkaren var helt marginella. Fattigdomen låg så nära utmattningsstrecket att människor helt enkelt inte orkade arbeta för att livnära sig, och eftersom de inte kunde arbeta förlorade de möjligheten att livnära sig. Eller så fick de inte. Pollack uppger att religiöst fastställda ledighetsdagar i Galizien på 1870-talet var 100–120 i 34 av provinsens distrikt, 120–150 i 22 av distrikten och 150–200 i resterande sex distrikt, enligt en sammanställning som en statlig myndighet utförde. Letargin var kronisk, hela kronlandet blödde ekonomiskt.

Det enda som ökade var befolkningens storlek. Jo, en sak till ökade: motsättningarna mellan befolkningsgrupperna, genom de nationella samlingsrörelserna som alla hade ett gemensamt, nämligen att de uppfattade det judiska som artfrämmande. Det var ett inferno där både de bedragna och skojarna på sätt och vis var offer. Dessa trakter skulle sedan drabbas allra värst i det andra världskrigets mördande.

Kejsare av Amerika? Bland de många skrönor som sveper omkring på den pinade galiziska landsbygden åren kring 1900 är den om kronprins Rudolf, kejsar Frans Josefs son, som inte alls ska ha begått självmord tillsammans med sin 17-åriga grevinna Mary Vetsera 1889, utan i själva verket reste till Brasilien och blev härskare över detta avlägsna rike. Nu mottog han alla galizier som for dit med öppna armar. Också sådant fantasteri, den säregna tron på fullkomligt oväntade vardagsmirakler, är något som man oupphörligen stöter på hos Joseph Roth.

Och ett mirakel var det förstås att så många ändå överlevde, hemma och i främmande land. Galizier var begärliga också på nära håll: som säsongsarbetskraft på de ostelbiska latifundierna (ja, även på storgårdar i Danmark och i Sydsverige, där de deltog i betrensning och betplockning under flera månader, innan vintern bröt in). För en liberal som Max Weber, på 1890-talet, var dessa ”polacker” en veritabel landsplåga, eftersom de bjöd under den ersättning som tyska småbrukare tidigare hade kunnat påräkna som dagsverkare – och därmed påskyndade den rikstyska emigrationen!

Men som kejsare av Amerika är också den största emigrantredarkungen av dem alla, Albert Ballin, att räkna. Hans firma i Hamburg, Hapag, gick omkull som en direkt följd av första världskrigets utfall, Tysklands nederlag och Atlantresandets nedgång. Ballin, son till en obetydlig judisk utvandraragent, ledare för världens största rederi, fördes bort av revolutionära matroser och avled den 9 november 1918, samma dag som republik utropades i Tyskland. Med det tyska nederlaget, och Habsburgs-monarkins samtidiga upplösning, den tidens motsvarighet till ”murens fall”, hade nu alla galizier blivit polacker. Men det är sedan en alldeles annan historia.

Den före detta Spiegel-journalisten Pollacks bok är ett strongt arbete och en värdig uppföljare till hans genombrottsbok ”Galizien. Eine Reise durch die verschwundene Welt Ostgaliziens und der Bukowina” (2001). Vad Pollack åskådligt visar är hur samhällen under stark press och svårt betryck kan totalreagera, totalutagera. Många av de företeelser han behandlar, såsom människohandel av olika slag och framtvingade massmigrationer, tillhör inte helt och hållet en gången tid.

Comments